Motalabibbi

Hej igen.
Lite tankar som jag har haft den sista tiden är. När mina barn växte upp (vilket gick med en rasande fart) och flyttade hemifrån en efter en, så var det som jag tappade bort mig själv. Jag behövdes inte längre och jag förlorade även min identitet, kändes det som. Vem var jag? Vad hade jag fått uträttat i lvet? Vad väntade mig? Var det bara att sätta sig och "rulla tummarna nu" och invänta döden? Är fullt medveten om att jag inte är ensam om dessa tankar, när barnen lämnar boet, men för mig blev det så påtagligt, så jag tappade faktiskt lusten att leva. Jag gick igenom en lång livskris, som varade drygt ett år.
I dag mår jag jättebra, men samtidigt så förstår jag att det är den lille MIO som har hjälpt till, utan att han är medveten om det. Jag har fått en livsuppgift igen. Någon behöver mig och det gör mig så otroligt glad!
Nu fanns det visserligen flera orsaker till den djupa krisen och när bägaren är full så rinner den över. Så är det bara.
Jag är lycklig över att jag tog mig igenom det svåra, med hjälp av samtalsterapi och stresshantering. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer, och det är värdefullt.

Ja ... det var lite om mina tankar.
LEV LIVET LYCKLIG.
Kram från BIBBI.