Motalabibbi

Det blåser hårda vindar och tjuter i skorstenen. Det är inte längre så kallt utan plusgrader. Men vinden
är kall och tar andan ur en när man är ute.
Jag känner mig fortfarande vansinnigt trött, tänker nog ringa till Vårdcentralen i morgon. Det är min astma som är
besvärlig, trots att jag har ökat på alla mediciner så får jag ingen ordning på det. Risken är stor att det slutar som det brukar : nämligen att jag får lunginflammation. Och det är inte kul.

Jag har handlat de flesta julklapparna redan och det känns skönt. Tycker alltid att det är så besvärligt att ha det kvar till
sista dagarna och behöva trängas med folk. Men i nästa vecka räknar jag med att handla det sista.

Skulle ha varit kul att komma iväg till någon julmarknad, men vet inte om något passar med Jannes ledighet.
Det brukar vara så mysigt med doften av glögg, pepparkakor och saffransbröd. Se alla glada, förväntansfulla människor och barn, alltid något man kan köpa med sig osv. Men vi får se.

Här i huset är det tyst. Angelica har lagt sig, alla katter sover, det enda som hörs är surret från datorn.
En och annan bil kör förbi på gatan och när jag tittar ut så ser jag att många redan har fått upp sina ljusstakar
och adventsstjärnor. Men inte jag. Jag blir trött bara jag tänker på att dra fram alla saker.
Få se om Janne kan ha ork och lust och hjälpa mig i helgen.

Inte lätt att veta hur julen ska bli, vit eller grön. För ena dagen är det kallt och lite pudersnö och nästa dag regnar och blåser det bort. Det är svårt att få till den där rätta julstämmningen när det är grönt ute.
Som jag minns min barndoms jular, så var det alltid snö. ALLTID. Och man kunde verkligen åka både spark, skidor och kälke. Ja, på den tiden var det kälke i trä, med en ratt. Kälken kallades för BOB. Det var på senare år som det blev tefat i plast och pulka. Vi hade länge en gammal BOB, när mina barn var små. Oj så roligt vi hade med den!
Jag satte två barn framför mig och satt själv längst bak (var lite mindre då, hmm) och sen åkte vi nerför en stor backe som man fick jättefart i. Barnen tjöt av skräckblandad förtjusning och tjatade : en gång till, en gång till...
Gissa om fika och mellis smakade extra bra efter såna pass?!
Ja det är minnen. Det är lätt att fördjupa sig i dem när man blir äldre har jag märkt.
Men tänk så rik man är som har minnen!

Nu ska jag krypa ner i den sköna sängen och hoppas att få sova några timmar utan hostande.
Sov gott mina vänner. Vi hörs snart igen.

AB IMO PECTORE. Er BIBBI.